onsdag 11 maj 2016



Vi får lära oss att respektera andra folks religion. Det borde vi inte göra . Religion är medeltida vidskepelse. Att Sverige blivit ett av värdens bästa länder att leva i beror på att svenska folket gjort sej av med religiös tro. Men vår klokhet är av sent datum. I FiB/Kulturfront nr 11/2014 kan man läsa lite svensk historia:  
När Sverige blev kristet och fick skrivna lagar infördes brottet hädelse i lagen. I 1734 års jag handlar hela första kapitlet i missgärningsbalken om "försmädelse mot Gud och avfall från den rena evangeliska läran". Där stadgas dödsstraff för den som "lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten". Den som "av lättsinnlighet" gör "gäckeri" med sakramenten kommer undan med böter. Detsamma gäller den som "brister ut i eder och svordom vid gudstjänsten". Kriminaliseringen av hädelse och gäckeri fanns kvar i 1864 års strafflag, men dödsstraffet var ersatt med straffarbete och fängelse. Strindberg åtalades för gäckeri med nattvarden i en av Giftasnovellerna men frikändes. Hädelse och liknande brott fanns kvar ännu på 1930-talet.
Mycket av världens elände beror på att folk är besatta av religioner och försvarar dem till varje pris. Så har vi också varit, och det för inte så länge sedan.
Nu bör vi bli aktiva. Inte bara tolerera andras tro och vidskepelse utan aktivt bekämpa den. Sverige har blivit ett av världens bästa länder att leva i. Det kan bara bero på att vi ersatt tro med vetande, vidskepelse med förstånd.
Vi bör tro på oss själva och vara stolta över vad vi uppnått. Det är inte högfärd – det är bara ett konstaterande av fakta.  

tisdag 10 maj 2016


Jag hör hemma i arbetarklassen

Jag berättar gärna om hur jag föddes och växte upp i Stockholms arbetarstadsdel, det proletära Söder. Där fattigt folk hänvisades till bergen ovanför Skinnarviken med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Med billig hyra – 75 kronor i månaden. Minnet blev till en vers som kan sjungas på melodin Barndomshemmet: 
Där som gråa gator korsar sej på Söder
och där treans spårvagn rasslar fram på dem
ligger Hornsgatan i solskenet och glöder
där i forna dagar var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gamla Slussen
och där krönte sej Ringvägen genom stan.
Genom Söder tog man trikken eller bussen
för till fots tog promenaden hela dan.
Här på bystan kan man sitta nu och minnas
när för arbetare här en stadsdel var...
Nu för fattiga del aldrig mer kan finnas.
Nu är Söder till för dom som pengar har.

Den lägenhet som mina föräldrar hyrde för 75 kronor i månaden såldes nyligen för över tre miljoner till nån rik jävel. Så nu är Söder till för dom som pengar har. Dit hör inte jag.
       Kanske är det lika bra. Kanske har jag haft tur. Kanske har jag det mera trivsamt här ute på Vikbolandet med stuga och katt än jag skulle ha bland överklassen på det som nu är Stockholms Söder.





Jag tillhör arbetarklassen!


Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...
     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige
upp chefer i vårt vackra land!
Med nya djärva mål i sikte
marscherar vi hand i hand.
Det som är bra för svenska direktörer
är bra för svenska folket med.
Vi kräver att få dela kakan
i bästa samförstånd och fred.
Upp till kamp för exporten!
Sista striden det är.
Det kära näringslivet åt alla lycka bär.
Upp till kamp för exporten!
Sista striden det är.
Vårt kära privata näringsliv
åt alla lycka bär!
Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.

fredag 29 april 2016

Jag tillhör arbetarklassen!




Under min barndom skulle man demonstrera på första maj. Det var obligatoriskt för arbetarklassen. Gå i ett demonstrationståg och sjunga Internationalen: Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå...
     Nu är vi väl mera välanpassade. Svenska arbetare är inte längre revolutionärer. Visst kan man tänka sej att de vill gå i demonstrationståg, men kanske då för att hellre sjunga Nya Internationalen:

Upp arbetstagare i Sverige
upp chefer i vårt vackra land!
Med nya djärva mål i sikte
marscherar vi hand i hand.
Det som är bra för svenska direktörer
är bra för svenska folket med.
Vi kräver att få dela kakan
i bästa samförstånd och fred.
Upp till kamp för exporten!
Sista striden det är.
Det kära näringslivet åt alla lycka bär.
Upp till kamp för exporten!
Sista striden det är.
Vårt kära privata näringsliv
åt alla lycka bär!
Ja lycka bär!

Mina föräldrar var noga med att det skulle synas att de tillhörde arbetarklassen. Demonstrerandet på första maj ingick i min uppfostran Jag var ett arbetarbarn och skulle veta vilken klass jag tillhörde. Det vet jag i dag – och det är jag dem tacksam för.

torsdag 14 april 2016

Även det hemska kan sägas vackert


Det är något märkvärdigt med språket. Även hemska saker kan sägas rytmiskt och vackert. Till exempel det här:

     Men hur nån vill bli människa övergår helt
     min begränsade fattningsförmåga.

Det är slutraderna på en dikt av poeten Ove Klinthäll. Hela dikten lyder så här:
    
     Ulf Ekman och sekten vid namn "Livets ord"
                          vill ha bort all abort, som ni vet,
men att komma till denna bedrägliga jord
hur kan det va nån stor rättighet?
Vad möter vi här? Nöd och motgångar jämt
och ett liv med bekymmer och slit.
Fick de ofödda välja så tror jag bestämt
att de valde att ej komma hit.
Och just "Livets ord" hotar svartögt och stelt
med det eviga helvetets plåga
så hur nån vill bli människa övergår helt
min begränsade fattningsförmåga.

Visst låter det vackert med sin sjungande rytm. Fast innehållet är förfärligt. Så låt oss glädjas åt språkets skönhet. Verkligheten är som den är. God för de rika och jävlig för de fattiga.
     Om vi vill håna de rika, de som kapat åt sej mer än de förtjänar, så låt oss göra det med vackra ord. Då gör det mera ont på dem det träffar.

Även det hemska kan sägas vackert

Det är något märkvärdigt med språket. Även hemska saker kan sägas rytmiskt och vackert. Till exempel det här:

     Men hur nån vill bli människa övergår helt
     min begränsade fattningsförmåga.

Det är slutraderna på en dikt av poeten Ove Klinthäll. Hela dikten lyder så här:
    
        Ulf Ekman och sekten vid namn "Livets ord"
vill ha bort all abort, som ni vet,
men att komma till denna bedrägliga jord
hur kan det va nån stor rättighet?
Vad möter vi här? Nöd och motgångar jämt
och ett liv med bekymmer och slit.
Fick de ofödda välja så tror jag bestämt
att de valde att ej komma hit.
Och just "Livets ord" hotar svartögt och stelt
med det eviga helvetets plåga
så hur nån vill bli människa övergår helt
min begränsade fattningsförmåga.

Visst låter det vackert med sin sjungande rytm. Fast innehållet är förfärligt. Så låt oss glädjas åt språkets skönhet. Verkligheten är som den är. God för de rika och jävlig för de fattiga.
     Om vi vill håna de rika, de som kapat åt sej mer än de förtjänar, så låt oss göra det med vackra ord. Då gör det mera ont på dem det träffar.

tisdag 12 april 2016


Nu ska jag skriva en krönika. Men det är något konstigt – jag vet inte hur den kommer in i Folkbladet.
Fram till 1964 var jag typograf till yrket. Jag jobbade i Aftonbladets sätteri, där tjugo sättmaskiner rasslade fram blyrader som blev spalter som blev sidor i tidningen. Då var det lätt att se hur texter blev tidningar.
Jag kom att hamna vid den första sättmaskinen i Aftonbladets sätteri. Då kom jag att sitta närmast rubrikmaskinerna Ludlow, där rubriksättaren Rudberg högljutt berättade om tjejerna han lägrat föregående kväll på Nöjesfältet mitt emot Skansen.
Jag jobbade alltså vid en sättmaskin. När jag tryckte på en bokstav på tangentbordet föll en matris ner från ett magasin. Matrisen hade en bokstav graverad på sidan. Tillsammans blev matriserna en textrad som gick till ett gjutverk med smält bly som pumpades fram och blev till en rad i en spalt som kunde läggas in på en tidningssida.
Så småningom blev tidningssidorna några runda blyformar som passade in i en tryckpress som spottade fram tidningar. Även i dag måste pressarna förmodligen ha runda blyformar. Men dessförinnan?                         
Den här texten jag skriver nu, vart tar den vägen? Typograferna höll på att avskaffas redan på min tid. Journalisterna skulle skriva in sina texter direkt på sidan. Resultatet blev genast synligt – DN blev full av tryckfel och illa stavade artiklar.
Den här krönikan kommer förmodligen att kunna läsas i Folkbladet. Men hur kommer den fram? Jag trycker på en knapp och skickar iväg den. Men vad händer sen?
Jag hoppas den kommer in i Folkbladet. Men jag kan inte begripa hur den kommer dit.  
Jag har fyllt 91 år och har förmodligen rätt att vara tekniskt efterbliven. Jag ger mej i alla fall den rätten.