söndag 30 november 2014

Mat är ett bekymmer



Så får du till julens saftigaste lussebullar, julens godaste köttbullar, lyxa till med fikon och dadlar, godaste glöggen gör du själv, sill på fem minuter. Det är mycket man får veta om man googlar på mat. Utom hur man själv kan få till nåt slags käk. Jag kan steka ägg och koka kaffe. Sen är mina kunskaper slut. Två kvinnor har fixat maten i mitt liv – min morsa och min hustru Inga. Båda har nu tagit med sej sina kunskaper och lämnat mej med kaffe och stekta ägg. Mat är ett bekymmer, det vet även poeten Ove Klinthäll som säger så:   

Mat är ett bekymmer
i vår värld, det vet vi väl.
I många länder svälter
många människor ihjäl.
I landet Sverige, där man har det
mycket bättre ställt,
där lyckas svenska flickor
ändå lida svårt av svält.
Det är så bak- och framvänt
på vår jord som det kan va:
Den mycket har vill slippa,
den inget har vill ha.

Så är det. Jag läser annonser om julmiddagar på krogar här och där. Men vad gör en ensam åldring? Käkar varje dag förstås, men inte den mat kommunen erbjuder som är dyr och dålig. Utan den som finns i portionsförpackningar på ICA. Men julmat? Vem kan tänka sej att dra iväg med gubben till krogen? Sätt igång! Jag är startklar!

lördag 29 november 2014

Vi är inte så korkade som de tror!


Snart är det jul. Man ska handla mat, man ska handla julklappar. Man läser annonser ­– och möts av idel förolämpningar. I form av priser som inte finns. City Gross vill sälja laxfilé för 49:95 och apelsiner för 9:95. Priser som inte finns. Eller har City Gross samlat på sej gamla femöringar att betala tillbaka med? H&M vill sälja mascara för 79:50 och läppstift för 39:50.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas den tiden då vi hade kopparmynt, ettöringar, tvåöringar, femöringar, tjufemöringar och femtiöringar. Dessa paktiska småpengar har vi inte längre. Men företagen annonserar som om!
De tror att vi är dumma. De tror att vi tror att 29:90 är mindre än de 30:00 de sedan tar av oss. De tror att vi är korkade och det är en förolämpning för det är vi inte.
Om City Gross och H&M framträtt med konstnärliga anspråk skulle vi ha accepterat deras galenskaper. Men de är bara ute efter att tjäna pengar.
Det konstnärliga får vara hur galet som helst utan att kännas förolämpande. Jag har en gammal stenkaka med schlagern Skänk mej ditt hjärta Maria. Där byter jag automatiskt ut hjärta mot kärlek. Skänk mej din kärlek Maria. Hur det skulle gå om man tog det konstnärliga bokstavligt visade poeten Ove Klinthäll i dessa rader:

Oh Märta, min smärta
och ljuvliga snärta,
hur kan du beskåda
min plågade smärta?
Förbarma dej över mej!
Skänk mej ditt hjärta!
Men galning, då får jag
min bröstkorg isärta.

Från och med nu vägrar jag att köpa något från företag som utgår från att kunderna är dumskallar.
Men det är klart – om City Gross verkligen ger mej en tioöring tillbaka när jag handlar för 29:90 så må det vara hänt. Det kan ju vara kul att återse de där gamla småpengarna som man var så glad åt när man var barn…

torsdag 27 november 2014

Kan en moderat ha normalt känsloliv?


Gunilla Carlsson heter en moderatpolitiker som varit biståndsminister. Nu meddelar hon att hon lämnar politiken. Det är jobbigt i politiken, säger hon. Man måste vara tillgänglig dygnet runt. (Precis som varenda småbarnsmamma, men det säger hon inte.) Hon får en rejäl pension som hon anser sig vara värd.
Hon får drygt femtio tusen i månaden.
Så är det med politiker. Vi väljer dem för att de ska fatta beslut till förmån för oss alla. Och de börjar med att tillförsäkra sig själva förmåner.
Tråkigt att jag inte själv blev politiker. Jag var på rätt väg en gång i min ungdom. Som barn till sosseföräldrar, som medlem först i Unga Örnar och sen i SSU. Jag kunde ha gått raka vägen och låtit mej försörjas av rörelsen. Men jag valde liksom mina föräldrar att försörja mej med arbete.
Jag var hederlig. Det låter som skryt men är bara ett klart konstaterande. De flesta arbetare är hederliga. Många åtar sej förtroendeuppdrag på lägre nivåer och jobbar ideellt. Några tar uppdrag på högre nivåer och börjar med att bevilja sej själva förmåner. Då kallas de politiker och får snart sitt moraliska omdöme grumlat.
Femtitusen i månaden! Det skulle ha passat mej som får klara mej på femtontusen. Men jag får skylla mej själv, jag som kunde ha blivit politiker men inte begrep vilka fördelar det skulle ha gett.
Så gick det som det gick. Fattig – men med rent samvete och hedern i behåll! Fan vet om det inte känns rätt bra ändå.
Vad känner Gunilla Carlsson när hon varje månad tar emot sina femtitusen? Förmodligen ingenting. Hon är ju moderat – och som sådan kan hon väl inte ha ett normalt känsloliv.
Tror jag med tanke på vad moderatledda Alliansen åstadkom i regeringsställning i form av privatiseringar och nedrustning av den allmänna välfärden.
Moderat = samhällsfientlig och motståndare till vad arbetarrörelsen byggde upp under 1900-talet.
Menar jag. Eller har jag fel? Bevisa det då!     

onsdag 26 november 2014

Man får va glad och belåten ändå


Dagens dikt är av poeten Ove Klinthäll (vem annars?) och lyder så här:

Jag tror att jag vet vad jag kan om jag vill,
det är kanske inte så mycke,
men nog kan det bli nåt om jag bjuder till,
åtminstone delvis, ett stycke.
Och skulle det visa dej inte gå an
så gör jag väl ändå det lilla jag kan,
och är det då nåt som jag inte rår på
så får jag va glad och belåten ändå.

Ja, vad ska man säga om det? Dikten talar för sej själv. Inga kommentarer alltså.


tisdag 25 november 2014

Kan det va svårt att va miljonär?



Det finns personer som är mycket rika och ständigt vill tjäna mer och bli ännu rikare. Jag har aldrig förstått vad de gör med sina pengar. Man kan ju inte äta sej mer än mätt och supa sej mer än full. Poeten Ove Klinthäll har funderat över det här och kommit till denna slutsats:

Jag ville jag vore en svensk miljonär
med villa, fin bil och stor båt och sådär.
Tänk fara och flyga till utrikes ort…
Men jisses, det är vad jag har och har gjort!
Ja, nu kan jag liksom förstå, ungefär,
hur svårt det kan kännas att va miljonär.

De mycket rika behöver inte mer pengar för att täcka sina vardagliga behov. Det enda de behöver mer pengar till är att tävla med andra rika om att vara rikast. Vilken futtig tillvaro!
Så låt oss inte avundas de rika deras rikedom. Låt oss istället anklaga dem för att sno åt sej tillgångar som världens fattiga skulle behöva till mat, bostäder och utbildning.
Jag ha sagt det förut: Låt oss skatta bort all inkomst som överstiger femtitusen i månaden!
Det går inte i ett kapitalistiskt samhälle. Det går inte i vår tid.
Men vad som alltid går är att hålla tanken levande. Tanken på ett samhälle och en ordning som vi borde ha. Och som vi måste tro blir till för eller senare.

måndag 24 november 2014

Vem skrev Han hade seglat för om masten?


Sjömansvisor var en populär genre på 1900-talet. De flesta som skrev låtar på den tiden gjorde någon sjömansvisa, kanske utan att nånsin ha varit på sjön. Till dom hörde min far. En av hans låtar började så här:

En sjöman som gungar på böljan blå
och ofta till främmande hamnar går
en hel massa människor träffar på
som aldrig en landkrabba skåda får
både morer och vilda kannibaler,
kineser. senegaler och yankis med,
spanjorer och sköna senjoriter,
kubaner, moskoviter och romare!

En som faktiskt varit på sjön var Evert Taube. Han kunde skriva om Flickan i Havanna och flickan i Peru och Samborombon en liten by förutan gata och i sina sånger berätta om sånt han faktiskt varit med om.

Sjömansvisorna var av två slag, dels såna som skrevs av låtskrivare, dels såna som sjömän själva sjöng. För dem gällde att låtarna skulle vara bra att arbeta till. Oftast var sångerna mycket fräcka. När fartygen började ta med passagerare hade sjömännen att välja mellan att sjunga ”rumsrena” varianter eller att inte sjunga alls. Oftast valde de det sista alternativet. Det förde med sig att de flesta av de ”fräcka” sångerna aldrig skrevs ner.
En av de mest kända sjömansvisorna är Han hade seglat för om masten. Den slutar med att en svensk sjöman i en kinahamn får se den svenska flaggan slå ut från en skeppsmast:

Han såg den fast den var svart av röken
och blekt av tropikernas sol.
Han hörde den fladdra likt göken
som i hembygdsskogarna gol.
Han hörde flickornas skratt ifrån logen
och en välbekant dragspelslåt.
Han mindes en gång uti skogen
och slutligen brast han i gråt.

På 1900-talet kunde vi alla tralla på Han hade seglat för om masten. Den sjöngs in på stenkaka av Harry Brandelius 1937 och var insjungen av Thure Moberg från Norrköping redan 1927. Men vem som hade gjort den fick vi aldrig reda på. Den bara fanns där.
Uno Myggan Ericson menar att Han hade seglat för om masten är den enda sjömansvisa som är äkta, "skriven av en sjöman i Kinesiska sjön".
Men vem denne var får vi aldrig veta. Lite konstigt är det. Att en låt som varit på allas läppar har en okänd upphovsman. 


söndag 23 november 2014

Jag är inte den som gnäller


Dagens dikt är från poeten Ove Klinthäll och lyder sålunda:

Hörni, har ni täkt på detta,
att vi varje dag är mätta?
Vi har kläder när vi fryser,
vi har näsduk när vi nyser.
Skor och bilar, goa sängar,
sjuk- och tandvård, gott om pengar.
Bättre kan vi knappast få.
Varför gnäller vi ändå?

Gnäller? Vilka är det som gnäller? Vilka är det Klinthäll är "vi" med?
De flesta jag känner gnäller inte. Och:
Jag tar inte åt mej heller,
jag är inte den som gnäller.
Se där, nu fick jag det att rimma också.
Jo, jag gnäller. Över ålderdom och krämpor, ensamhet och meningslöshet med livet. Men det är det ingen som hör. Jag gnäller bara för mej själv.
När man blir gammal är man till besvär för omgivningen. Då kan man försöka sätta upp ett glatt ansikte, le och tralla och se glad ut. Visa att man faktiskt är tacksam över kommunens och närståendes omsorger.
Grannarna på ålderdomshemmet är lika vilsna som jag. Ibland frågar de vad som är meningen med livet. Meningen? Det förutsätter att någon menar. Vem då? Gud? Som ingen av oss tror på.
Nej, det finns ingen som menar – och alltså finns det ingen mening med livet. Låter det hopplöst? Nej, låt oss vända på det! Vi är fria att ge vårt liv en mening!  
Allt vad du vill, allt vad du gör, det ger ditt liv en mening! Du är fri att själv ge ditt liv en mening. Den friheten behöver du inte göra något med. Det räcker med att du känner den.
Jag är jag. Jag är fri. Fri att göra vad som helst. Uppfinna perpetuum mobile. Eller bara klappa grannens hund som tycks gilla mej och gärna vill flytta in till mej.
Livets mening är att betyda något för någon. Sedan min Inga steg upp till himmelen genom krematoriets skorsten har jag kommit att känna att jag inte betyder något för någon.
Utom möjligen för grannens hund. Och vadå – det är i alla fall något. 

fredag 21 november 2014

Tjäna pengar är alltid försvarbart!


I går förfasade ja mej över hur mycket USA lägger ut på vapen. Nu kan man fundera över om vi är så mycket bättre. Ska man över huvud taget slösa bort pengar på vapen? Och varför i så fall? Poeten Ove Klinthäll ger ett slags svar:

Det neutrala Sverige säljer vapen på export,
och vem som helst får köpa om vi bara får betalt.
Bofors´ produkter är förstås av allra bästa sort
och massakrerar kropparna fullständigt neutralt.

Jamen det är ju en helt annan sak. Vi lägger inte ut pengar på vapen. Vi tjänar pengar på vapen. Och att tjäna pengar är ju hur moraliskt försvarbart som helst i vår kapitalistiska värld. Inte sant?

torsdag 20 november 2014

Fattigdomen har sina orsaker


Tidningen Dagens ETC har 18 november på ledarplats en liten artikel med rubriken En fråga om proportioner som jag vill rädda från glömskan:

Världen satsar på militären. 2013 var det 1588 miljarder dollar, enligt International Institute for Strategic Studies. Mest satsade USA med 600 miljarder dollar. EU: 254 miljarder. Kina: 112 miljarder. Ryssland: 68 miljarder. Japan : 51 miljarder.
Att liberal press ser just Rysslans som världens mesta rustare är matematiskt märkligt, men politiskt kanske förklarligt. Annars är det Kina som ökar sin rustning mest, inte Ryssland. Och ingen av dem är i närheten av amerikansk rustning. Som ökar avståndet mot övriga världen år från år.
Men ännu märkligare är kanske tron att om Sverige satsar mer så blir världen lite säkrare.
Någon saknar sinne för proportioner här.

USA lägger 600 miljarder dollar på vapen. Då kanske man bör påminna om ett TT-telegram som spreds i svensk press kring 19november:

Antalet hemlösa barn i USA har nått rekordnivåer. Under förra året levde nästan 2,5 miljoner barn helt eller delvis utan fast bostad, vilket motsvarar vart trettonde barn i landet.
Den främsta orsaken är enligt en rapport den stora andelen fattiga i landet. Drygt 45 miljoner amerikaner lever under fattigdomsstrecket, enligt myndigheterna. Särskilt utsatta är barn till ensamstående svarta och spansktalande. (TT-AFP)   

Jag är dålig på räkning, det var mitt sämsta ämne redan i folkskolan. Men jag ser att 600 miljarder dollar fördelade på 45 miljoner fattiga skulle kunna minska fattigdomen rejält. Men vapenindustrin skulle förlora – och det får inte hända i frihetens stamort på jorden. 

onsdag 19 november 2014

Hur mycket längre ska vi vänta?


Dagens dikt får vi från poeten Ove Klinthäll, som versledes funderar över hur vi kunde blivit rika. Vilket vi inte blev, varken han eller jag eller de flesta av oss:

Man kunde ju, ifall man satsat mera på kemin,
levt högt på stress- och huvudvärks- och magsårsmedicin,
för snart har var och en så mycket prylar här i väst
och måste hinna med så mycket grejer
så att hon tycker hela livsprojektet är en pest
och vet knappt vad hon tänker eller säjer.
Man kunde ha sålt preparat och tagit bra betalt,
när folk måste förgiftas för att leva fullt normalt.

Jag hör till dom som käkar mediciner. Fem stycken varje dag. Som läkemedelsbolagen tjänar pengar på. Privata företag tjänar pengar på att hålla mej på fötter. I TV:s "Fråga doktorn" försäkrade doktorn att läkare aldrig får betalt av fabrikanterna för att ordinera deras mediciner. Ett undantag från kapitalismens normala normer alltså. Det undantaget borde bli regel.
Socialism alltså. Det har jag tjatat om förut. Och måste fortsätta att tjata om. Hur mycket längre ska vi vänta?

tisdag 18 november 2014

Mycket pengar är till bekymmer


I Dagens ETC 13 november läser jag om Sveriges rikaste kapitalister. Morgan Olsson tjänar nära fem miljoner "av tjänst". Kristoffer Melinder 5,3 miljoner, Helena Stjernholm 3,3 miljoner, Conni Jonsson 3,8 miljoner, Thomas von Koch 1,6 miljoner, Joakim Karlsson 5,9 miljoner, allihop "av tjänst".
Nu undrar jag naturligtvis vilka "tjänster" de gjort som är värdefullare än den tillsnyggning av fasaden som en målare just nu fixar utanför mitt fönster eller den sopåkning som i går tömde de bruna och gröna tunnorna på baksidan av kåken där jag bor.
Mycket pengar är till bekymmer. Den som tjänar mycket pengar kan inte njuta av dem utan måste genast grubbla över var de ska placeras för att bli till ännu mer pengar.
Såna bekymmer har inte jag. Jag är ett levande exempel på att man kan leva gott på tolv tusen i månaden efter skatt. Tolv tusen räcker till hyra och käk och telefon och diverse andra utgifter.
Nu finns det naturligtvis personer om har andra vanor och kan göra av med femti tusen i månaden. Men nånstans borde vi sätta en gräns, och kanske just där, vid femti tusen i månaden.
Beskatta bort alla inkomster över femti tusen! Det går kanske inte i ett kapitalistiskt samhälle. Så låt oss då avskaffa kapitalismen och gå över till socialism!
Nu är jag ute och cyklar. Snackar om sånt som inte låter sej göras. Inte omedelbart. Men nån gång. Med nödvändighet.
I varje fall får vi inte släppa den tanken.  

måndag 17 november 2014

Det är själva fan, men så är det!


Dagens dikt hyllar en yrkesgrupp, utan vilken tillvaron skulle vara outhärdlig för de flesta av oss:

Städerskan gnor i sin blygsamma roll
med städvagnar, ryggont och stress,
med arbetsinsats som värderas till noll
och dålig pension – hon är slut innan dess.
Släpp in nåra karlar så ökar er lön,
och statusen höjs på ett bräde!
Sånt där hör ihop, som ni vet ju, med kön.
Det är själva fan, men så är det!

Det är själva fan, visst. Den som med rimmade rader hyllar den viktiga yrkesguppen är förstås poeten Ove Klinthäll.

söndag 16 november 2014

Vem skrev om prinsessan som blev höns?


Dagens dikt är en skämtvers som handlar om att rimma. Jag läste den nånstans för länge sedan, och den fastnade i minnet:

Jag ville skriva en visa,
den vackraste visa som fanns,
men in smög som rim en prensisa
som ville bli gift med en prans.
Och pransen han råkade heta
inte Frans som var tänkt utan Jöns.
Så prensisan hon började greta
när hon inte blev hans utan höns.

Som sagt, den fastnade i minnet därför att den rimmar. Annars har jag inget minne numera. Så jag kommer inte ihåg vem som skrivit den. Om du vet det kan du väl tala om det för mej Sven Wernström. Den som skrivit den här versen har förmodligen skrivit annat läsvärt som jag inte vill gå miste om.

lördag 15 november 2014

Ett innehållsrikt liv att minnas


Att vi gamlingar tänker på döden, det finner jag ganska naturligt. Det är inget obehagligt. Men kan inte tänka framåt när man inte har någon framtid. Då får man tänka bakåt. Och det är roligt, för minnet har den märkliga egenskapen att det suddar bort allt obehagligt och framhäver det positiva och roliga. Lite tankfull är väl poeten Ove Klinthäll när han diktar så här:

Så kroknar vi så småningom
sen vi levt länge, gott och rätt.
Ja, även om vi levt tvärtom:
på mindre godkänt sätt.
Men ingen vet när allt tar slut,
ej heller vad som händer då,
men att vi därmed slocknar ut
det är jag säker på.
Vi hamnar i nåt äventyr,
i himmel eller helsefyr.
Nej det måste vara galet precis,
och det finns inte minsta bevis.

En fördel med att bli gammal är att man har ett långt liv att tänka tillbaka på. Ett liv som för de flesta varit innehållsrikt på olika sätt. Jag levde sjuttio år tillammans med Inga. Vi reste i Afrika och Latinamerika. Vi gjorde böcker tillsammans, jag skrev och hon illustrerade. Vi älskade och gladdes åt våra kroppar. Vi fick en dotter som vi kunde vara glada och stolta över. Vi sa inte att vi älskade varann i sjuttio år, vi sa att vi stod ut med varann så länge – och det kallade vi kärlek.
Nu är hon borta och jag är ensam kvar. Ensam – det är just det jag är. Ensamhet låter som något tröstlöst, men det är det inte. Just för att man kan tänka bakåt. Och ha ett gott och innehållsrikt liv att minnas.  



torsdag 13 november 2014

Jag minns inte vad jag glömt



Eftersom jag själv är så dålig på att dikta känns det skönt att kunna knycka verser av andra som säger det man vill ha sagt. Här kommer Dagens dikt:

Mitt minne är för uselt nu,
det är ett stort elände.
Jag glömde nåt när jag gick ut,
ålrajt, jag återvände.
Där stod jag i tamburen,
men mitt hjärnkontor var tömt.
Jag kunde inte minnas
vad det var jag hade glömt.

Vem som har skrivit den dikten kan jag inte glömma, eftersom jag bara har en favoritpoet som jag alltid knycker dikter av till mina bloggar. Han heter Ove Klinthäll och skriver ständigt det jag skulle ha skrivit om jag bara kunnat.

onsdag 12 november 2014

Nu vet jag att jag är dement


Jag skulle på fest och dom sa: Du kan väl ta med dej gitarren? Visst. Och så letade jag fram ett sånghäfte som jag satte ihop år – nämen jisses! 1975! – För förti år sen! Det känns ju som i går!
Men tiden har gått. Pianisten Olle Linderhjelm är borta, han som var kapellmästare i de olika band vi satte ihop till allsångskvällar och Vikbolandsspel genom åren. Förmodligen är de andra också borta, de spelmän vi lirade med. I varje fall har jag tappat kontakten med dem för länge sen.
Ett säkert tecken på demens är att man förlorar känslan för tid. Och att man börjar leva två liv – ett på natten när alla vänner finns kvar och håller igång om förr – och ett på dagen när man sitter ensam och undrar hur länge man ska gå här och skräpa.
Min vän poeten Ove Klinthäll sänder mej denna vers:

Är livet gott och angenämt så bör man
se till att det ej sämre blir – så dör man!
Är livet plågsamt bör man absolut
se till att hela helvetet tar slut.
I vilket fall: Man bör
va glad för att man dör.

Så lägger han till: Men jag tycker inte du ska ta livet av dej, förstås. För vem ska jag då skicka verser till?
Se där. Så länge det finns någon som gläder sej åt att man är i livet kan man vara lycklig och hänga med ett tag till.