fredag 28 augusti 2015

Stenåldersmänniskor är vi!


Innan man kan göra något annat måste man ha mat. Att skaffa mat är människans primära sysselsättning.
Om man med människa menar en varelse som går upprätt och använder redskap med sina sålunda befriade händer, då har vi funnits på jorden i kanske sjuhundratusen år. Av dessa har vi levt sexhundranittiotusen år ur hand i mun, i ständig kamp för att överleva från dag till dag.
Det är för stenålderns arbete och kamp som människan är utrustad. Stenålderslivet är vår naturliga tillvaro.
Hur "kulturen" sett ut under denna dominerande del av vår tillvaro borde vi kunna gissa oss till, eftersom vi biologiskt sett är samma människor nu som då.
Grupperna var små, det fanns inga främlingar i vardagslivet. Maktrelationer och arbetsmetoder var tydliga och begripliga. Sammanhangen var överskådliga.
Ingen behövde således känna sig dum!

Det måste ha funnits ett sinligt samband mellan människan och naturens material. Den som tillverkade ett nyttoföremål måste ha fallit för frestelsen att göra det så vackert som tiden tillät. Och kanske sjunga under arbetet dessutom.
Den som nedkämpat ett villebråd måste ha känt behov av att berätta om det, spela upp händelsen på nytt och brista ut i sång över segern.

Efter att under 99 procent av vår tillvaro på jorden ha levt stenåldersliv började vi så den märkliga utvecklingsexplosion som trängs ihop på den sista procenten av vår tillvaro – bronsålder, järnålder, medeltid, nyare tid och atomålder. Eller med en mer upplysande indelning: slavsamhälle, feodalism, kapitalism och dödlig imperialism samt olika försök till socialism.
Det hade uppstått ett överskott att slåss om. Det som ryms på en sista procenten av vår tillvaro på jorden är därför olika former av klassamhällen.
Den kultur vi vanligen pratar om är olika härskande klassers kulturyttringar.

Vad arbetande människor skapat av egen drift är mestadels förstört. Våra kläder och bostäder, våra snidade bruksföremål, allt det som gjorde vardagens förtryck uthärdligt, det har multnat och försvunnit. Våra sånger har blåst bort med vinden. Det har ingått i förtrycket att våra sånger och berättelser stämplats som "vulgära" (det betyder folkliga) och trampats ner i glömskan.
Överheten har dödat vår glädje över vårt eget kulturarv. Jag undrar hur många av oss som – liksom jag själv – tycker att det finns stor poesi i gamla rader som dessa:
I den djupaste skuggan under en lönn
har jag pissat min älskades namn i snön…
Det är rader av äkta kärlek. Och jag kommer alltid att vara nyfiken på hur den folkliga (vulgära) kulturen sett ut under vår stenålderstillvaro. Den som överheten tagit död på för att skydda sej själv i klasskampen.

torsdag 27 augusti 2015

Att leva på att ljuga – trevligt yrke!


När mitt barnbarn Malin var ett litet barn för många år sedan brukade vi åka till Centralbadet i Norrköping för att simma och ha de skönt. I bilen satt vi och sjöng på Pippi Långstrumps melodi:

Nu ska vi åka och bada
tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!
Och därför är vi så glada
tjolahej tjolahoppsansa!

Sång är en kulturyttring. Vi satt alltså där i bilen och ägnade oss åt kultur. Då tänkte vi inte på det.  Nu ser jag att man kan undersöka hur den där sången egentligen fungerade.
För det första spred den tydligen glädje i vår lilla kulturkrets på två personer. Den hade en tilltalande form med Jan Johanssons melodi som är slitstark och hållbar.
För det andra var den ett uttryck för sammanhållningen oss emellan. Den befäste vår gemenskap.
För det tredje var den lilla sången en traditionsbärare, Vi använde den i flera år. Den hade positiva associationer och var trygghetsskapande.
För det fjärde talade sången om vad vi just tänkte göra. Den ställde oss i ett begreppsligt förhållande till det vi höll på med genom att nämna det med ord.
Så är det med kulturyttringar. De ska sprida glädje. De ska avgränsa gemenskaper och stärka deras sammanhållning. De ska bära traditioner och visa på historisk kontinuitet. Och de ska beskriva, bilda begrepp, förklara.
Originalsången "Här kommer Pippi Långstrump" försvarar sin plats i den svenska barnkulturen alldeles utmärkt i de tre första avseendena. Men den tanketomma originaltexten gör den omöjlig i det fjärde avseendet. Den beskriver ingenting, förklarar ingenting.
Egentligen är den bara ett exempel på kommersiell kultur med vissa kvaliteter, som kan användas av oss i den mån vi har tid och ork att utveckla lite fantasi.
Nu är mitt barnbarn Malin vuxen och har blivit journalist. Det som jag också ville bli en gång i min ungdom.
Men jag dög inte till journalist. Jag kunde inte hålla mej till sannigen, vilket journalister skulle göra på den tiden.
Om man inte kan hålla sej till sanningen ska man bli författare. Då får man ju leva på att ljuga. Det är nu mitt yrke. Som jag trivs alldeles utmärkt med!  

onsdag 26 augusti 2015

Kulturarv jag unnar dagens ungdom


Det hände för många år sedan att jag fick i uppdrag att prata om en bok fem minuter i radio. Jag valde då en 750 sidor tjock diktsamling som hette Svensk dikt – från trollformler till Lars Norén. Den skulle ge mej en inblick i vad lyrik är i Sverige – och jag skulle få betalt dessutom.
Det blev en förskräcklig upplevelse.
Hur i all världen har läsarna orkat hänga med i de orgier av borgerlig bildning som utövats av Georg Stiernhielm, Hedvid Charlotta Nordenflycht, Victor Rydberg, Oscar Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf för att nu bara nämna några?
Om våra barn lever i en skenvärld av TV och seriemagasin så levde dessa i en skenvärld av Herkules och Nifelhem och Zevs och Salome som är precis lika ointressant för nutida läsare.
Det är föralldel påfallande att de äldre överklassförfattarna hade viss kontakt med det arbetande folket: de hade pigor och hantverkare i omgivningarna, de kunde beskriva arbetande människor och hade namn på redskap och metoder.
Allt det där tunnas ut så småningom och upphör helt någonstans vid Bo Bergman.
Erik Lindegren uppfattade jag enbart som kejsarens nya kläder.
Jag fick ett par snytingar av Stig Sjödin och Sonja Åkesson och nån tankeställare av Göran Palm och Sonnevi, men resten var i det närmaste likgiltigt.
Resultatet av de 750 sidorna blev att det egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som angick mej var jag redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar och kamrater.
Det var Bellman förstås. Det var Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den grevliga änkan och det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa uppriktighet. Det var Dan Andersson som visade att även fattiga har ett själsliv. Det var Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.
Jag behövde inte sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan upptaget i det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mig.
Och som dagens ungdom också får del av. För det får den väl?

tisdag 25 augusti 2015

Sådan är kapitalismen!


Jag läser att 349000 människor i Sverige är arbetslösa.  349 tusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus. skolor och daghem. De 349 tusen arbetslösa behövs alltså inte?
Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sej åt skojiga sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.
Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för i egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.
Hur kommer det sej att allt fungerar fast 349 tusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sej genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.
Sådan är kapitalismen. Så länge vi har den kvar.

måndag 24 augusti 2015

Om konsten att plocka blåbär


I natt var jag ute i skogen och plockade blåbär tillsammans med min avlidna hustru Inga. Hon var tålmodig och plockade bären ett och ett. Jag använde en bärplockare med spröt av ståltråd och skyfflade in allt möjligt med den, skadade bär, halvruttna bär, blad och blommor.
Så kan man drömma. Men även i verkligheten finns det folk som har sinne för bärplockning. Min vän poeten Ove Klinthäll trivs i skogen och har tålamod att plocka blåbär ett och ett. När man får en burk blåbär av honom vet man att där inte finns något skräp, bara bär som plockats och granskats och blivit godkända.
Själv kan jag inte plocka bär. Min dåliga rygg tillåter mej inte att gå framåtböjd och nå ner till bären.
Jag vet inte varför jag berättar det här för dej. Om du är ung och frisk kanske jag kan väcka din lust att gå ut i skogen och plocka bär. Något jag själv innerligt önskar att jag kunde göra.
Men som tyvärr är omöjligt. Nu och för all framtid. Den lilla framtid som kan finnas kvar för en 90-åring som jag.

söndag 23 augusti 2015

Gemenskap eller berövande?


I Proletären skrev göteborgaren Christian Widegren för en tid sedan om det farliga ordet kommunism. Han citerade Sven Wollter som i en intervju blivit ansatt för att han kallar sej kommunist och svarat att "ordet kommunist kommer från latinets communitas som betyder gemenskap".
Detta kan kompletteras med betydelsen av ordet privat som också har sitt ursprung i latinet, nämligen ordet privare, som betyder att beröva.
Behöver vi egentligen fler argument? frågade Widegren. Vill vi ha ett samhälle som bygger på gemenskap eller ett samhälle som bygger på berövande?
Bra fråga! Vi behöver ett kommunistiskt samhälle. Hur länge ska vi vänta på att komma dit? 

fredag 21 augusti 2015

Nu har jag fattat ett vettigt beslut


Jag går ut till brevlådan och hämtar Folkbladet och möts av rubriken Det har aldrig varit så liten risk att dö som nu. Om man som jag fyllt 90 och ser döden som enda framtidscenario är det ett glädjande besked. Men är det sant? Och vad döljer sej bakom rubriken?
Drogrelaterade dödsfall ökar kraftigt, får jag veta. Ingen risk för min del, jag tar inga droger, dricker ingen alkohol och röker inte ens. Antalet självmord är konstant, står det också. Dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sej, de flesta är gubbar över 80 år. Som jag då, men självmord, nej…
Vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar. Näst vanligast är tumörer. Prostatacancer skördar flest liv bland män. Prostatacancer har jag ju, men den märker jag inte, den besvärar mej inte.
Förra året tog 1531 svenskar sitt eget liv. Hur bär de sej åt? Självmord kräver ju handlingskraft. Skaffa en bil och köra in i en bergvägg. Köpa ett rep och hänga sej i taklampan. Be hemhjälpen köra en till en sjö och så simma rakt ut…
Nej, om det bara fanns en knapp att trycka på skulle jag kanske ha tryckt – när ensamheten varit alltför plågsam och livet alltför meningslöst.
Jag är inte tillräckligt handligskraftig för att göra slut på mej själv. Dessutom vill jag inte. Om några år fyller jag hundra. Då kanske jag blir intervjuad och kommer i tidningen. Något som de flesta människor skulle se fram emot. De gör jag också.
Jag hoppas att Folkbladet har rätt med sin rubrik om att det aldrig varit så liten risk att dö som nu. Alltså fortsätter jag att leva. Och bestämmer mej för att leva tills jag dör. Ett vettigt beslut, om jag får säga det själv.






tisdag 18 augusti 2015

Till dej som kollar mina bloggar


Jag tillhör poeten Ove Klinthälls vänner och beundrare. Därför får jag ofta hans dikter alldeles färska och nyskrivna innan han publicerar dom nån annanstans. I går kom den här, med rubriken ANTAL BARN:

I Sverige anar vi ett hot:
Det avlas alltför få barn.
I världen är det tvärtemot,
där finns för många småbarn.
Ja, det är vita vi vill ha,
att svarta föds är inte bra!
Dom blir för många per person
och bidrar ej till vår pension.
Dom bara dör av törst och svält
och plågar oss i Aktuellt.

Så nu, käre vän, har du fått den här dikten först av alla, innan den publiceras i dagspressen eller läses upp i radio eller teve. Någon nytta ska du väl ha av att följa mitt bloggande…


måndag 17 augusti 2015

Tjäna på andra eller tjäna varandra?


Antalet unga vuxna utan egen bostad är högre än någonsin. Det rör sig om drygt 350000 personer. Hälften av dem tvingas bo hos sina föräldrar. Det är en tydlig brist i den svenska välfärden.
Sådan är kapitalismen. Ja, det är ett kapitalistiskt problem. Kapitalism betyder att någon annan ska tjäna pengar på allt jag gör. Alternativet är socialism.
Vi behöver billiga hyresbostäder. Inför en sådan önskan delas mänskligheten upp i två kategorier. De ena tänker: Aha, vad kan jag tjäna på det här då? De andra börjar undersöka hur man bygger billigt.
I kapitalismen är man antingen asocial eller social. Antingen tillhör man dem som vill tjäna på andra eller dem som vill tjäna varandra.
Ej tjäna på andra men tjäna varandra. Välj själv! 

söndag 16 augusti 2015

Tidning som står på din sida


Jodå, jag ger ibland pengar till tiggare. Det räcker med en sekunds ögonkontakt så är det nästan omöjligt att inte göra det utan att känna skuld.
Så skriver Göran Greider i Dagens ETC 12 augusti. Och han fortsätter:
Men jag kommer aldrig, aldrig att inbilla mig att detta givande löser några problem på längre sikt. Tvärtom är det sannolikt så att de pengar jag ger tiggare bidrar till att göra tiggarens situation än mer omöjlig att komma ur.
I de mest konservativa religiösa ideologierna har de fattiga alltid haft en särskild plats. Katolska kyrkans centrala doktrin konstaterar att fattigdomen aldrig kan avskaffas, det kallas för "kristen realism". I praktiken betyder det att kyrkan vill ha de fattiga kvar, som objekt för medlidande. I islam har allmosan en liknande roll. Men allmosor och välgörenhet befäster, i motsats till fördelningspolitik och strukturreformer, fattigdom och klassklyftor.
Pengar finns det gott om i vårt samhälle. Frågan är bara hur de fördelas. Göran Greider skriver:
Klass- och könsperspektiven uppenbarar de centrala maktförhållandena i våra samhällen. Alla frågor som rör etnisk diskriminering blir lättare att lösa om fördelningspolitiken kommer i första rummet. Det betyder att sätta orsak före symptom när vi vill förstå och förändra samhället.
Så skriver Göran Greider i Dagens ETC ("en röd dagstidning för ett grönare Sverige").
Du prenumererar väl på den? En dagstidning bör du ju ha. Så varför inte skippa DN som du bara blir dummare av – och i stället välja Dagens ETC, dagstidningen som står på din sida!

lördag 15 augusti 2015

Utan reklam ingen demokrati?


Till det jag avskyr mest i vardagslivet hör reklamen. All slags reklam. I bussar och spårvagnar, på husväggar och i tidningar. Bakom den ligger förmögna företag som lägger ner massor av pengar för att få oss att köpa sånt om vi inte behöver så att de ska tjäna pengar och bli ännu mer förmögna. Poeten Ove Klinthäll diktar om detta:

Högkonjunkturen är hos oss i år,
det märks på all sanslös reklam alla får.
För mångtusen mänskor är kassan dock skral,
har knappt råd att köpa en enda pinal.
Alla miljarder reklamen tar hand om
borde i stället fördelas ibland dom
som knappast har mat till sin usla lekamen.
Men icke – den går till den usla reklamen!

Nu är det ju så, tyvärr, att allting har två sidor. Eftersom jag tillbringat en stor del av min verksamma tid på tidningar, från Folkbladet 1945 till Aftonbladet som jag lämnade 1964, så vet jag att tidningar lever på reklam. Det är annonspengar som håller dem vid liv.
Utan annonser ingen dagspress. Utan dagspress ingen demokrati. Utan reklam ingen demokrati?
Sådan är kapitalismen. Och den tycks vi få dras med. För socialism har vi ju inte ens börjat diskutera.

fredag 14 augusti 2015

Att bli lämnad ensam kvar


Om man delar upp en prosatext i olika långa rader blir det en dikt. Så här till exempel:

Med det sprödaste
och känsligaste av allt
den mänskliga handen
skapade vi oss själva
erövrade vi jorden
tekniken kunskaperna
Med samma spröda och
känsliga verktyg
(som de av förbiseende
låtit oss behålla)
måste vi störta tyrannerna
och bygga det mänskliga
samhället…

Den dikten skrev jag och satte på ett vykort där Inga ritat en flicka som – med just denna känsliga hand – sitter och väver på stenåldersvis.
Det vykortet hittar jag nu bland mina papper. Det väcker minnen. Nästan sjuttio år fick vi vara tillsammans, Inga och jag, sjuttio år av resor, kärlek, samarbete.
Med sådana minnen kan man se tillbaka på ett liv som inte varit märkvärdigt – men inte heller meningslöst.  

onsdag 12 augusti 2015

Vem har gjort Drömmen om Elin?


I går kväll kollade jag på tv-programmet Allsång på Skansen. Där sjöngs Drömmen om Elin. Där upphovsmannen skulle anges stod det trad, vilket skulle betyda att upphovsmannen är okänd. Och att arvtagarna går miste om stimpengarna för framförandet.
Men Drömmen om Elin har en historia som är väl känd.
Elin Persson var född 1898. Som sextonåring blev hon uppvaktad av dragspelaren Kalle Karlsson, som antagligen var värnpliktig och på permission när han träffade henne. När första världskriget var slut och Kalle skulle söka upp henne var hon död.
Då gjorde Kalle en melodi som han kallade Drömmen om Elin. Samtidigt bytte han namn och blev den förste som tog namn efter sin hemort, han blev Kalle Jularbo.
Han tillhörde det såkallade resandefolket eller zigenare som man sa på den tiden. Hans melodi Drömmen om Elin blev uppskattad och kom att ingå i alla dragspelares repertoar.
Texten fick han själv aldrig höra. Han dog 1966 och Peter Himmelstrand skrev sångtexten flera år senare.
Både Ebbe Jularbos och Peter Himmelstrands arvtagare bör alltså se till att inte Sveriges Television snuvar dem på stimpengarna när man gör allsång av Drömmen om Elin.

måndag 10 augusti 2015

Kan du föreställa dej en miljard?


När vi vill göra något allmännyttigt får vi ofta höra att det inte finns några pengar. Men pengar finns! Flera miljarder! Men vad är miljarder? Kan vi föreställa oss så stora summor?
Tänk dej en sedelbunt om hundra hundralappar. Den är en centimeter hög och det blir tiotusen kronor.
En miljon blir då en meter hög. En miljard blir en kilometer. Tio miljarder blir en mil.
En trave hundralappar som är en mil hög.
För några år sedan sa man att JAS-projektet skulle kosta sextio miljarder. Sextio miljarder blir en trave med hundralappar som är sex mil hög. Den går utanför jordens atmosfär och även utanför stratosfärens fem mil.
JAS var ett stridsflygplan (Jakt Attack Spaning) som skulle tillverkas av Saab i Linköping och kosta sextio miljarder. Då fanns det pengar. Eller rättare sagt: bankerna var beredda att tillverka dessa pengar.
När det gäller offentliga utgifter bör vårt motto vara: Ta pengarna där dom finns! Eller låt bankerna tillverka de pengar vi behöver!  
Här borde vänstern använda sin makt. Men vad är vänstern? Hör sossarna dit?
Det fanns en gång en riktig socialdemokrati. Den fanns när Ernst Wigforss var finansminister. Han som skrev sossarnas efterkrigsprogram 1945. Där han till exempel hävdade att naturtillgångar ska ägas av samhället och att tomtmark och hyreshus i städerna ska överföras i kommunal ägo.
Jag hör inga sossar kräva sånt i dag.
Att köpa loss tomtmark och hyreshus i städerna skulle kosta miljarder. Men varför köpa? Varför inte konfiskera?
För politiker som vill nånting är allt möjligt.





lördag 8 augusti 2015

Har vi nån arbetarrörelse?


I början av 1970-talet var Sverige ett av de rikaste och rättvisaste länderna i världen. Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den svenska välfärden skapas.
Jag var sju år när Socialdemokraterna kom till makten 1932. Då hade arbetarrörelsen redan lyckats driva fram rösträtten, åttatimmarsdagen, vi hade avskaffat dödsstraffet, vi hade fått obligatorisk folkskola och sjukkassor. Sen kämpade vi till oss a-kassa, folkpensioner, lagstadgad semester, fria skolmåltider, barnbidrag, ATP, anställningsskydd och medbestämmandelag.
Allt detta drev arbetarrörelsen igenom under hårt motstånd från den höger som nu är Moderaterna.
Under valrörelsen 1948 sammanfattade finansminister Ernst Wigforss sossarnas ambitioner i tre enkla punkter:
Full sysselsättning
Rättvis fördelning
Demokrati i arbetslivet
Som finansminister hade Wigforss lyckats pressa ner arbetslösheten till 3 procent. Den skulle bli ännu lägre. På 1950-talet var arbetslösheten 1 procent. Fackföreningsrörelsen protesterade kraftigt när arbetslösheten började stiga till 2 procent.
Arbetslöshet är något helt onödigt. Det är kapitalisternas metod att försvaga löntagarna, skrev Handels chefsekonom Stefan Carlén i LO-tidningen i december 2006.
Under Fredrik Reinfeldt har Moderaterna blivit "det nya arbetarpartiet" som snackar om välfärd, vård, skola och omsorg, det som vi vanliga väljare tycker är viktigt. Men som under Moderaterna ska privatiseras och tjänas pengar på.
Då kan vi erinra oss vad Näringslivets chef Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990:
– Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering!
Vad ska vi då göra? Jo, vi ska hålla oss till vänster och ställa krav på arbetarrörelsen. Våra politiker har fått för sej att de ska leda oss i stället för att lyda oss.
Socialdemokratin ha förlorat sin särart och glidit åt höger. Vad gör vi åt det?
Inte vet jag. Men jag vet att det måste diskuteras!  

fredag 7 augusti 2015

Jag är en – vadå?


Jag såg ett tv-program om John F Kennedy. I Tyskland är han känd för att ha velat visa att han kunde tyska genom att utropa: Ich bin ein Berliner! Då var han i Berlin. Det var ju en jäkla tur att det inte var i Hamburg han försökte prata tyska! Men hans utrop skulle nog ha blivit en klassiker som gått över världen. 

torsdag 6 augusti 2015

Att minnas vad man glömt


När det gäller att rimma på våra vardagliga erfarenheter är poeten Ove Klinthäll mästaren. Nog känner vi alla igen oss:

Mitt minne är för uselt nu,
det är ett stort elände.
Jag glömde nåt när gick ut
– ålrajt, jag återvände.
Där stod jag i tamburen, men
mitt hjärnkontor var tömt.
Jag kunde inte minnas
vad det var jag hade glömt.

Det var nånting jag skulle göra i stan, om jag kunde komma dit, men nu har jag glömt vad det var.

onsdag 5 augusti 2015

Hej och tack för det som varit!


 Det här är kanske min sista blogg på ett tag. Datorn ska in på renovering. Själv skulle jag också behöva renoveras, gammal och skröplig som jag är. Om Gud vill (Gud som jag inte tror på) så ses och hörs vi kanske framöver. Om icke, kära bror eller syster, så beror det på att jag har dragit mej tillbaka – med ålderns rätt.
Hej och kram och tack för det som varit!  

måndag 3 augusti 2015

Dåligt minne är rätt kul att ha!


Jag hittar en bok "Dags att dö" som jag tydligen skrivit, i varje fall har den mitt namn på framsidan. Nu är jag så gammal och dement att jag inte kommer ihåg vilka böcker jag åstadkommit.
Boken börjar:

"I nästa vecka fyller jag hundra år. Äldre än så bör ingen människa bli. Redan vid sextifem är man en belastning för samhället och många blir onödiga långt dessförinnan.
Jag är född nittonhundratjufem, samma år som vi fick radio i Sverige. Vid fem års ålder var jag med farsan och morsan på Stockholmsutställningen och fick göra rundtur med en flygmaskin av korrugerad plåt som startade och landade på vattnet med två pontoner. Det hade inga femåringar varit med om före mej.
Jag skulle leva i en intressant tid, det kunde man se.
Mitt minne är det lite si och så med. Det irriterar mej, för minnen ska man ta med sej i graven, annars är det ju som om man inte har levat.
Graven, varför säger jag graven? Numera är det ju bara fint folk som begravs. Vi andra ska gå till återanvändning, läser jag i Aftonbladet. I varje fall är det under utredning. Det ska vi återkomma till.
Än lever jag. Med ett skadat knä och med bara ett öra men i alla fall…"

En fördel med att ha taskigt minne är att man kan bli nyfiken på de böcker man själv skrivit. Dags att dö. Titeln låter lockande. När vi dör ska vi gå till återanvändning. Vad kan det betyda? Har jag skrivit om det? Den boken ska jag nu sträckläsa som om den var skriven av någon annan!
Dåligt minne är rätt kul att ha.

söndag 2 augusti 2015

Skriv datum på varje anteckning!


Jag besväras ständigt av mitt dåliga minne. Nu har jag bestämt mej för att skriva datum på varje anteckning jag gör. I mina pappershögar hittar jag en lapp med en dikt jag skrivit – men när? Vi måste ha haft en diskussion om JAS Gripen. På lappen står det:

Ett plan ska vi ha, en JAS ska det va,
fem, tio kanhända om det ska bli bra.
Nej, sexti är lagom, sen kan det få va!
Erk du, Maja du, visst blir det bra?

Maja:
Men farligast nu är väl ändå miljön!
Att luften förgiftas och marken och sjön.
Ja, hela vårt jordklot tycks snart gå i kras!
Erk du, Maja du, vi har ju JAS!

Erk:
Ja, JAS ska vi ha att ge kulorna till,
dom är ju som gjorda med svart oljespill
mot smältande is och mot lufthavets gas.
Maja du, det kan vi rädda med JAS.

Maja:
Men Erk du, snälla du, var ska vi tat?
Fattiga barn, säjs det, har inte mat.
Du är rätt pank va, och skuld har vår stat?
Erk: Maja du Maja, vad är det för prat?

Erk:
Nä, du måste lära dej va realist.
Att svenskar mår bra, det kan gott komma sist.
Man stärks i sin ande av hunger och törst.
Erk du, Maja du, JAS kommer först!


Jag googlar JAS och får veta att bokstäverna syftar på Jakt, Attack och Spaning. Men det sägs ingenting om att vi skulle ha haft någon häftig debatt kring flygplansmodellen. I så fall bör det ha varit nån gång på 1980-talet men det får jag inte veta.
Så vad kan jag lära av detta? Jo, att skriva datum på varje lapp med anteckningar man gör. Lappen med den här dikten är inte daterad och har alltså ingen plats i historien. Därför slänger jag bort den.
Förlusten är ju inte särskilt stor.





lördag 1 augusti 2015

Det var bättre förr – eller?


Är Sverige ett bättre land i dag än för trettio år sedan? Frågan är meningslös eftersom svaret beror på vad i samhället man talar om. För den som är homosexuell är Sverige numera ett oerhört mycket bättre land än för bara en generation sedan och för den som dabbas av stroke eller hjärtinfarkt är utsikterna att överleva mycket större i dag. Olika minoriteter i Sverige har fått rättigheter och erkännanden som för en generation sedan knappt var tänkbara.
Men i vissa avseenden var Sverige ett bättre land för trettio år sedan. Idag har ett extremhögerparti snart tjugo procent av väljarna – på sjuttiotalet fanns det knappt någon organiserad rasism alls.
I dag ligger arbetslösheten stadigt på runt åtta procent – det vill säga två eller tre gånger så högt om under efterkrigstiden. I dag är Sverige ett av de länder där ojämlikheten ökar snabbast.
De skikt i samhället som har vunnit mest på utvecklingen de senaste trettio åren är tveklöst den övre medelklassen och de som har förlorat mest på den är den nedersta delen av arbetarklassen.
När någon förtvivlad låginkomsttagare då råkar slänga ur sig att det var "bättre förr" är nog dagens framstegsdogmatiker egentligen mest rädd för att alla dessa ojämlikheter och försämringar ska komma upp till ytan och debatteras.

Ovanstående synpunkter har jag lånat av Göran Greider som framfört dem i Dagens ETC den 29 juli. Då har du kanske redan läst hans artikel där. För du prenumererar väl på Dagens ETC ("en röd dagstidning för ett grönare Sverige")?
Annars är det dags att göra det nu.